evaelisabethochjag.blogg.se

Fastemånaden Ramadan har nyligen avslutats i den muslimska världen. Genom att fasta och be mer anses man bättre kunna bortse från värdsliga ting, bli mera ödmjuk och komma närmare Gud. En del av tanken med fastan är att den ska tjäna som en påminnelse om och ge en insikt i fattigdomens prövningar. Under Ramadan ska man ge en summa pengar och/eller mat till utsatta (zakat). Det är alla muslimers religiösa plikt. Många samlar in kläder som inte används längre och lämnar in till välgörenhetsorganisationer som jobbar med utsatta människor, eller ger själva av sin tid till olika välgörenhetsorganisationer. Man kanske kan tycka att sådan välgörenhet inte leder till någon verklig förändring och att den inte har någon egentlig inverkan på utsatta människors liv mer än just för stunden. Att det bara är att sätta ett plåster på ett problem som är mycket större än så. Matpaket löser ju inte den situation som utsatta människor befinner sig i. Det krävs mycket mer omfattande insatser på nationell nivå för att utrota fattigdom, både politiska, ekonomiska och sociala, samt utbildning med mycket mer. Jag håller med. Dessutom får man inte riskera att olika former av välgörenhet blir en ersättning för sådana insatser. Men kanske kan man se på den här traditionen som en symbol. Att fasta och dela ut mat till fattiga är symboler för att vi borde se utsatta människor, sätta oss in i deras situation och fundera kring hur vi själva bäst kan vara till hjälp utifrån våra egna möjligheter. Upprätthållandet av dessa traditioner blir en regelbunden påminnelse om vårt ansvar för att hjälpa medmänniskor i en utsatt situation. Det gäller bara att omsätta tanke i handling. 

Själv omsätter jag en annan mångårig tanke i handling i dag genom att starta den här bloggen. Hoppas eventuella läsare vill kommentera och diskutera.